Hyperkorrektion är ett språkfel som består i att språkutövaren rättar sig på ett felaktigt sätt. Ett exempel är att byta ut "dom" mot "dem" i alla lägen, utan att skilja på "de" och "dem". Ett annat är när "att" blir "och" för att båda kan uttalas "å".
Kort sagt: Goda intentioner som går snett. Händer de bästa av oss.
fredag 26 februari 2010
Språk i Sverige
Sverige har fem officiella minoritetsspråk - jiddisch, romani, meänkieli (tornedalsfinska), samiska och finska. Man räknar dock med att det i praktiken finns ca 150.
Fram tills vi gick med i EU ansågs det som så självklart att man talade svenska i Sverige att det inte var lagstiftat som officiellt språk. Först 1995 klubbades det på att man i Sverige talar svenska.
När det gäller slang används i lingvistiska sammanhang (åtminstone min kursbok) termen "multietniskt ungdomsspråk". Jag tycker att det är en bra term som säger ganska tydligt vad det handlar om. "Rinkebysvenska" har aldrig tilltalat mig som kategorisering, just för att det låter så extremt kategoriskt.
1658 blev Skåne svenskt, och efter det började man bekämpa danskan i Skåne med näbbar och klor. Bland annat åkte man från hus till hus och beslagtog danska biblar. Lunds universitet grundades 1666 och hade som ett av sina mål att se till att folk inte utbildade sig i Köpenhamn och började känna sig danska. En annan smart grej var att börja ha gudstjänster på svenska (min gissning är att de innan dess var på latin eller hebreiska, men det är helt ovetenskapligt).
Angående tornedalsfinskan var det så att Sverige förlorade Finland till Ryssland och gränsen drogs i Tornedalen. De som bodde där var finsktalande, och plötsligt befann sig hälften av dem på den "svenska" sidan. Man kämpade hårt för att få tornedalingarna att prata svenska, bland annat undervisade man bara på svenska trots att de flesta elever aldrig stött på språket förut. Man förbjud finska böcker på bibliotek och att tala finska på rasterna var strängt förbjudet. Det senare förbudet försvann så sent som 1957.
Fram tills vi gick med i EU ansågs det som så självklart att man talade svenska i Sverige att det inte var lagstiftat som officiellt språk. Först 1995 klubbades det på att man i Sverige talar svenska.
När det gäller slang används i lingvistiska sammanhang (åtminstone min kursbok) termen "multietniskt ungdomsspråk". Jag tycker att det är en bra term som säger ganska tydligt vad det handlar om. "Rinkebysvenska" har aldrig tilltalat mig som kategorisering, just för att det låter så extremt kategoriskt.
1658 blev Skåne svenskt, och efter det började man bekämpa danskan i Skåne med näbbar och klor. Bland annat åkte man från hus till hus och beslagtog danska biblar. Lunds universitet grundades 1666 och hade som ett av sina mål att se till att folk inte utbildade sig i Köpenhamn och började känna sig danska. En annan smart grej var att börja ha gudstjänster på svenska (min gissning är att de innan dess var på latin eller hebreiska, men det är helt ovetenskapligt).
Angående tornedalsfinskan var det så att Sverige förlorade Finland till Ryssland och gränsen drogs i Tornedalen. De som bodde där var finsktalande, och plötsligt befann sig hälften av dem på den "svenska" sidan. Man kämpade hårt för att få tornedalingarna att prata svenska, bland annat undervisade man bara på svenska trots att de flesta elever aldrig stött på språket förut. Man förbjud finska böcker på bibliotek och att tala finska på rasterna var strängt förbjudet. Det senare förbudet försvann så sent som 1957.
Avståndsspråk - konstruktionsspråk
Svenska är ett konstruktionsspråk. Det finns en klar och tydlig bild av vad som är svenska, det finns dokumenterat i otaliga mängder böcker och det finns normer för hur det ska användas.
Jamska, eller jämtska, tillhör rent formellt svenska, men om man mäter avståndet är det ett annat språk - ett avståndsspråk.
Men hur i hela världen mäter man avståndet mellan språk? Jo, man jämför 207 ord, som anses vara essentiella, i språken, och är de tillräckligt olika bedöms det vara ett annat språk. Metoden utvecklades av lingvisten Morris Swadesh, varför listorna som jämför ord brukar kallas Swadesh-listor.
Jamska, eller jämtska, tillhör rent formellt svenska, men om man mäter avståndet är det ett annat språk - ett avståndsspråk.
Men hur i hela världen mäter man avståndet mellan språk? Jo, man jämför 207 ord, som anses vara essentiella, i språken, och är de tillräckligt olika bedöms det vara ett annat språk. Metoden utvecklades av lingvisten Morris Swadesh, varför listorna som jämför ord brukar kallas Swadesh-listor.
Begrepp i forskning om språk
Longitudinella studier eller fallstudier: Man följer en eller flera individer över tid för att kartlägga utvecklingen.
Tvärsnittsstudier: Man simulerar utveckling genom att jämföra inlärare på olika nivåer vid ett tillfälle. Detta förutsätter att man tror att alla utvecklas på samma sätt.
Kvalitativa data: Kan bestå av introspektion, dvs att inläraren själv ombeds reflektera över sin inlärning, deltagarobservation, dvs att forskaren både deltar i inlärningen och observerar den, eller observation, då forskaren ställer sig utanför och observerar. Fördel: Man kan få resultat man inte hade kunnat tänka sig.
Vid observation stöter man dock på observatörens paradox, ett uttryck som den lingvistiska hjälten William Labov myntade på sjuttiotalet. Denna paradox består i att man som forskare vill observera hur människor pratar när de inte är observerade.
Kvantitativa data: Fokuserar på en särskild fråga, och därför kan man få fram material från fler personer. Fördel: Man har större möjlighet att göra statistiska beräkningar.
Experimentell metod: Man genomför ett visst experiment, utformat för att bekräfta en viss hypotes.
Naturalistiska data: Material från naturliga samtal.
Tvärsnittsstudier: Man simulerar utveckling genom att jämföra inlärare på olika nivåer vid ett tillfälle. Detta förutsätter att man tror att alla utvecklas på samma sätt.
Kvalitativa data: Kan bestå av introspektion, dvs att inläraren själv ombeds reflektera över sin inlärning, deltagarobservation, dvs att forskaren både deltar i inlärningen och observerar den, eller observation, då forskaren ställer sig utanför och observerar. Fördel: Man kan få resultat man inte hade kunnat tänka sig.
Vid observation stöter man dock på observatörens paradox, ett uttryck som den lingvistiska hjälten William Labov myntade på sjuttiotalet. Denna paradox består i att man som forskare vill observera hur människor pratar när de inte är observerade.
Kvantitativa data: Fokuserar på en särskild fråga, och därför kan man få fram material från fler personer. Fördel: Man har större möjlighet att göra statistiska beräkningar.
Experimentell metod: Man genomför ett visst experiment, utformat för att bekräfta en viss hypotes.
Naturalistiska data: Material från naturliga samtal.
Språkliga enheter
Vad bildar ett språk? Väldigt förenklat skulle man kunna säga att grammatik tillsammans med ord bildar ett språk. Lite pragmatik, det vill säga vetskapen om hur man ska använda språket i olika sociala sammanhang, kan dock vara bra att ha.
Rent tekniskt sett byggs språket upp av sju byggstenar, vilka alla är beroende av den föregående för att kunna existera. Man kan alltså kalla den här listan för en implikationstabell.
1. Fonem: Språkljud som används för att åstadkomma betydelseskillnader.*
2. Morfem: En del av ett ord som ändrar ordets betydelse. Det kan vara ett eget ord, en del av ett sammansatt ord, eller en ändelse.
3. Ord: Jag citerar Lars-Gunnar Andersson: "Det man sätter mellanslag mellan när man skriver."
4. Fras: En del av en sats, t.ex. min nya kofta.
5. Sats: En del av en mening, t.ex. som min nya kofta.
6. Mening: T.ex. Hennes cykel är lila, som min nya kofta.
7. Text: Meningar ihopsatta i ett sammanhang, t.ex. det här blogginlägget.
*Bonusinfo för nördar: Varianter av ett fonem kallas allofoner.
Rent tekniskt sett byggs språket upp av sju byggstenar, vilka alla är beroende av den föregående för att kunna existera. Man kan alltså kalla den här listan för en implikationstabell.
1. Fonem: Språkljud som används för att åstadkomma betydelseskillnader.*
2. Morfem: En del av ett ord som ändrar ordets betydelse. Det kan vara ett eget ord, en del av ett sammansatt ord, eller en ändelse.
3. Ord: Jag citerar Lars-Gunnar Andersson: "Det man sätter mellanslag mellan när man skriver."
4. Fras: En del av en sats, t.ex. min nya kofta.
5. Sats: En del av en mening, t.ex. som min nya kofta.
6. Mening: T.ex. Hennes cykel är lila, som min nya kofta.
7. Text: Meningar ihopsatta i ett sammanhang, t.ex. det här blogginlägget.
*Bonusinfo för nördar: Varianter av ett fonem kallas allofoner.
Vad är sociolingvistik?
Tja, för det första är det namnet på den huvudsakliga kursboken jag haft den senaste månaden, men den definitionen duger inte för att skrapa ihop högskolepoäng.
Termen "sociolingvistik" har använts i över 40 år och handlar om språkets sociala sida. Man kan sammanfatta det som ett sätt att beskriva och förklara språkiga fenomen och processer, ett perspektiv som kan anläggas både på språk som helhet och på enskilda delar.
Språklig variation handlar till stor del om identitet. På individplanet kan vi använda olika varieteter i språket, t.ex. dialektala ord och uttal, för att uttrycka tillhörighet. På samhällsplanet kan ett gemensamt språk hjälpa till att förstärka en nations samhörighetskänsla.
Olika varieteter med samma betydelse, t.ex. fesk eller fisk, ger olika sociala signaler, vilket också får sociala konsekvenser. Variation är alltså inte bara lingvistiska utan även sociala fakta.
Sociolingvistik studerar det ömsesidiga förhållandet mellan språk och samhälle, och språket som kraft bakom formandet av grupper och attityder.
Vissa använder begreppet "språksociologi" som en synonym till sociolingvistik, men det är en liten skillnad dem emellan som man bör känna till. Språksociologi vill förklara samhället utifrån språket, medan sociolingvistiken vill förklara språket utifrån samhället.
Termen "sociolingvistik" har använts i över 40 år och handlar om språkets sociala sida. Man kan sammanfatta det som ett sätt att beskriva och förklara språkiga fenomen och processer, ett perspektiv som kan anläggas både på språk som helhet och på enskilda delar.
Språklig variation handlar till stor del om identitet. På individplanet kan vi använda olika varieteter i språket, t.ex. dialektala ord och uttal, för att uttrycka tillhörighet. På samhällsplanet kan ett gemensamt språk hjälpa till att förstärka en nations samhörighetskänsla.
Olika varieteter med samma betydelse, t.ex. fesk eller fisk, ger olika sociala signaler, vilket också får sociala konsekvenser. Variation är alltså inte bara lingvistiska utan även sociala fakta.
Sociolingvistik studerar det ömsesidiga förhållandet mellan språk och samhälle, och språket som kraft bakom formandet av grupper och attityder.
Vissa använder begreppet "språksociologi" som en synonym till sociolingvistik, men det är en liten skillnad dem emellan som man bör känna till. Språksociologi vill förklara samhället utifrån språket, medan sociolingvistiken vill förklara språket utifrån samhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)